Hemvärnets musikkår Lund – en fullbesatt symfonisk blåsorkester med klang!

Hemvärnets musikkår Lund bildades år 1942 och är en av Sveriges äldsta hemvärnsmusikkårer. I början utgjordes kåren av en liten ensemble, som huvudsakligen spelade på Hemvärnets egna aktiviteter. Numera är kåren en fullbesatt symfonisk blåsorkester av modernt snitt, vilket avspeglas i den breda musikverksamheten. Musikkåren ger egna konserter i kyrkor och konsertsalar, men framträder i minst lika hög grad även i militärmusikaliska sammanhang.

Inom Hemvärnsmusiken verkar kåren som 467:e musikkåren inom Södra Skånska bataljonen. Här är man en del av Skånska gruppen och Södra militärregionen (MR-S) som organiserar hela tio hemvärnsmusikkårer från Ystad till Linköping.

Hemvärnets musikkår Lund står ofta för musiken på Södra skånska regementet, P7, vid ceremonier som soldaterinran, korum och tapto samt vid Regementets dag och när höga militära befattningshavare kommer på besök. Musikkåren har sedan år 1964 vid ett stort antal tillfällen spelat vid högvaktsavlösningen på Stockholms slott. Kåren har också spelat på ett flertal tattooer och musikfestivaler utomlands, samt representerat de svenska färgerna vid 17 maj-firandet i Oslo.

Som placerad i en studentstad har kåren en fördel i den så viktiga rekryteringsfrågan – det finns ett naturligt inflöde av duktiga, engagerade och intresserade musikanter som kommer till Lund för att studera. Det innefattar såklart även musiker från andra Hemvärnsmusikkårer som kan “lånas” under några år – men ofta fastnar personerna i fråga i Skåne och kan på så sätt fortsätta i kåren även efter studiernas avslutande. Det är nog ingen stor överdrift att säga att Lundakåren har flest akademiska poäng per instrument – men också störst studieskulder!

Spelåret innefattar vanligtvis en kyrkokonsert inom ramen för St Andreas-kyrkans lördagskonserter. Denna konsert har vanligen fokus på den klassiska blåsmusiken, inte sällan med inslag av modern konstmusik. Konserten följer oftast ett tema – “Öst möter väst”, “I dansens virvlar” och “Sakral musik för blåsare” är temata som genomförts. Emellanåt tar kåren på denna konsert sig an ett större verk – såväl Mussorgskijs “Tavlor på en utställning” som Graingers “A Lincolnshire Posy” har framförts i denna form. Våren brukar sedan fortsätta med en del ceremonimusik samt marschträning. Detta kulminerar med jämna mellanrum i uppgiften att svara för musiken i samband med vaktparad och högvaktsavlösning vid Kungliga slottet i Stockholm. I samband med det brukar även en lättsammare utomhuskonsert ges på Stortorget i Gamla stan, till glädje för såväl turister som övriga stockholmare.

Efter en välbehövlig sommarvila (om det inte är så att kåren har en utlandsresa inplanerad) så brukar hösten börja med ytterligare en ceremoniperiod – det kan röra sig om tapto vid högtidsmiddagar eller händelser vid regementet som kräver musikalisk förgyllning. Parallellt med detta börjar arbetet inför den stora höstkonsert som sedan ett tiotal år genomförs i Proms-kostym i samspel med en entusiastisk publik. I formatet ingår även solister och genom åren har kåren samarbetat med sångare som Rickard Söderberg, Marianne Mörck och Viktoria Tolstoy för att nämna några. Konsertformen ger ett stort utrymme för en blandad repertoar, men klassikerna “Fantasia on British Sea Songs”, “Jerusalem” och självklart “Military March No 1” ur “Pomp and Circumstance” kommer man ju inte ifrån – och publiken vill inget annat än att nynna, vissla, sjunga och klappa med i dessa klassiker. En speciell gäst och vän till kåren är tenoren Joachim Bäckström som var den första sångaren när At the Proms-idén kläcktes. Han har sedan den första konserten 2010 kommit tillbaka flera gånger – när hans digra kalender så tillåter mellan framträdanden i Stockholm, New York och övriga operahus runt om i världen. Att kårens dirigent Jörgen Flink var hans första musiklärare kanske spelar in något. Samarbetet med Joachim Bäckström stadfästes med utgivandet av CD:n Nordic Light där nya arrangemang på nordiska sånger blandas med blåsmusik från tidigt 1900-tal.

Genom åren har kåren även samarbetat med instrumentalister i olika former – här sticker framförallt samarbetet med världscellisten Mats Rondin 2008 ut – i Guldas cellokonsert – ett stycke och en musikant som var någonting alldeles extra. Även spelningen med Gunhild Carling under Svensk blåsmusikfestival i Jönköping 2011 blev något alldeles speciellt – som så ofta när hon är i gång med såväl jazz som cirkuskonster!

Som så många andra musikkårer får orkestern sina favoriter när det gäller musik eller kompositörer. För Lundakåren kan man nog säga att när det gäller marschmusik är det den engelske kompositören Kenneth J Alford som ligger bäst till – bland annat används alltid hans marsch “Standard of St George” som utgångsmarsch från borggården efter högvaktsceremonin. När det gäller konsertmusik är det helt klart den australiensiske kompositören Percy Grainger som har blivit kårens favorit genom åren. Detta mycket excentriska geni har det gemensamt med nyss nämnde Alford att inte minst träblåset utmanas och exponeras – både när det gäller teknik och klang. Saxofonerna är en naturlig del av klang och ljudbild och många stämmor skrivs för klarinetter av alla format, dubbelt rörblad av olika storlekar och flöjter. Har har kåren en stor fördel i sin välbalanserade numerär: säväl Eb-, Bb, alt- som basklarinett tillhör ordinarie instrumentarium och på dubbelt rörblad-sidan finns såväl oboe, engelskt horn som två fagotter tillgängliga. 2018 tog sig kåren an ett stort projekt och en musikalisk utmaning – att spela in stora delar av Graingers musik på skiva. Resultatet “Slightly to the Fore?” (en av de märkliga stilbeteckningar som Grainger så ofta använde sig av i sin musik) är ett bra bevis hur långt man kan komma med engagerade musikanter, entusiasmerande ledare och gemensamma mål. På denna skiva hörs såväl kontrabasfagott som bassaxofon i de låga träblåsstämmor som är så karakteristiska för Graingers instrumentering.